Test av bönburgaren

Så, då var det gjort. McDonalds veganska burgare har testats. Full av förväntan promenerade jag och Emil till ett av Uppsalas hamburgerier för att sätta tänderna i den bönbaserade burgaren. Och tjugo minuter senare kunde vi konstatera att den duger som fyllemat, men att vi nog sällan kommer gå dit och äta den i nyktert tillstånd. Jag hade hoppas att det skulle vara en rätt köttig burgare, men möttes av en friterad skapelse med mosigt (orange!) innandöme bestående av kidneybönor, cannelonibönor och diverse annat oidentifierbart. Och så någonting starkt. Den starka smaken satt i ett tag efter att burgaren ätits upp, och det var inte särskilt behagligt. Jag tycker om stark mat, men jag tycker inte om att det dominerar så mycket som det gjorde i burgaren. Hursomhelst, på burgaren fanns även lite äggfri McFeastsås. Jag är ingen van McDonaldsbesökare och hade ingen aning om vad en McFeastsås var, men fick reda på att det bara var majonnäs. En äggfri majonnäs alltså. Den var vitaktig och tämligen menlös i smaken. McBean ska serveras i ett fullkornsbröd, som tydligen lär vara rätt torrt och tråkigt, men jag fick inte nöjet att sätta i mig det eftersom tjejen som gjorde våra burgare tog fel bröd och la burgarna mellan vanliga hamburgerbröd istället. Helhetsintrycket är ändå lite okej, men jag kommer antagligen inte äta där särskilt ofta. Femtiotvå kronor tycker jag är dyrt för ett burgarmål man inte ens blir mätt på och som dessutom inte är särskilt gott. Men efter visst rumlande nattetid kommer det säkert slinka ner en och annan bönburgare.



Efter testandet av McBean utlyser jag härmed en burgartävling! Vem vågar utmana Ronald McDonald? Jag är säker på att många av er sitter inne på veganska burgarrecept, men vem har det bästa? Maila mig recept och bild så ska jag tillsammans med en panel av ickeköttisar och köttisar ställa till med burgarkalas och utse den bästa veganska burgaren! Jag redovisar bidragen på bloggen och ska tänka ut ett fint pris till segraren. Så, hem och stek burgare och skicka iväg era recept till mig senast den 1 februari!

Bönfyllda burritos

Jag älskar avocado. Förra veckan köpte vi sex-sju stycken. Två av dem gick till fredagens guacamole.



Bönfyllda burritos 4 portioner
8 tortillabröd
3 dl kidneybönor
3 dl svarta bönor
2 dl majs
1 paprika
1 stor gul lök
1-2 vitlöksklyftor
2 msk tomatpuré
2 tsk spiskummin
chili efter smak
salt, svartpeppar

Hacka löken och fräs den i rapsolja tillsammans med spiskummin. Skär paprikan i mindre bitar, lägg den i stekpannan tillsammans med majsen och hälften av bönorna och låt allt fräsa några minuter. Mixa resten av bönorna tillsammans med tomatpuré. Blanda allt och smaka av med salt och peppar. Lägg lite bönröra på ett tortillabröd och rulla ihop eller vik ihop till ett litet paket och lägg i en ugnsfast form. Fyll alla tortillabröd och lägg dem i formen. Gör sen tomatsås.

Tomatsås
1 tetra passerade tomater
1 msk tomatpuré
salt, svartpeppar
chili efter smak
vitlök efter smak
en nypa socker

Blanda alla ingredienser. Häll tomatsåsen över burritosen och riv eventuellt lite veganost över dem. Grädda i en halvtimme i 200 grader. Servera med guacamole, nachochips och sallad.

Matplaner

Snart ska vi cykla iväg i regnet för att veckohandla. Den här veckan blir det bland annat kåldolmar och matiga våfflor med spenat och soltorkade tomater i. Samt en hel del annat. Håll utkik här på bloggen efter recept och bilder.

Restaurangtips i Göteborg

Om ni har vägarna förbi Göteborg kan ni titta till veganguiden först så ni får lite tips om var ni hittar veganmat. Jag har själv bara varit i Göteborg en gång och då var jag bara några äpplen hög och åt antagligen inte på någon av de tipsade restaurangerna.

McBean!

Är man vegan och sugen på snabbmat är det svårt att hitta något på de traditionella snabbmatkedjorna. Om man är ute efter något annat än strips alltså. Det var åratal sen McDonalds hade en vegansk burgare (dessutom med dressing!), och deras nuggetsförsök för några år gick inte hem hos särskilt många vegetarianer. Sen dess har det inte funnits speciellt mycket att hämta hos den stora kedjan. Max och Burger King har vegetariska burgare, men de är inte veganska eftersom de innehåller både ägg och mjölk. På Max lär det iallafall finnas en FajitaSallad med sojabönschili, som jag dock inte har testat. Den går att få vegansk om man väljer bort osten och gräddfilen. Det är därför med stor spänning jag väntar på McBean, den veganska burgaren som lanseras på tisdag på landets alla McDonalds. Det är en bönbaserad burgare som vilar på ett fiberrikt bröd, dessutom med dressing. Det låter lite lockande. Burgaren har visserligen redan dömts ut av Aftonbladet, men jag är inte den som är den. På tisdag gäller det!

(Annars är det ju väldigt gott att göra burgare själv, med krämig hamburgerdressing (hemlagad eller färdigköpt). Mina bästa burgarrecept kommer så småningom.)

Death by chocolate

Jag har inte tillfredsställt mitt chokladbehov tillräckligt under den senaste tiden, så därför gjorde jag ikväll dessa chokladbomber med nougat i. Vegansk nougat kan vara svårt att hitta då den mesta nougaten innehåller vasslepulver. Jag hittade min nougat på Netto. Om du inte hittar kan du ta lite mer choklad istället.



Chocolate chip cookies med nougat 20 st

100 g mörk choklad
50 g vegansk nougat
5 dl vetemjöl
2,5 dl socker
1 dl kakao
2 tsk vaniljsocker
2 tsk bakpulver
1/2 tsk salt
1,25 dl matolja
0,6 dl vatten

Sätt ugnen på 175ºC. Grovhacka chokladen och riv nougaten grovt. Blanda alla torra ingredienser förutom socker i en bunke. Blanda socker och olja i en annan bunke. Häll det tillsammans med vatten i mjölblandningen. Blanda degen väl och forma till tjugo bollar (eller färre om du vill ha större kakor) Platta ut bollarna på en bakplåtsklädd plåt och grädda i mitten av ugnen i tio till femton minuter. Låt dem svalna något på plåten, och sedan på galler.


Ps. Om jag åker till Stockholm på måndag, och om det mot all förmodan finns några kakor kvar, lovar jag att ta med dem till bloggträffen.

Om tandlösa ryska grevars matvanor*

När jag var yngre och köttis var jag och min dåvarande bästis riktiga hejare på att göra Korv Stroganoff. Trots att det var en av mina favoriträtter när jag var liten har jag inte försökt mig på att göra det på åtta år. Förrän idag. Med sojastrimlor från Veggi, inköpta på Hemköp här i Uppsala (kostar cirka 20 kr och räcker till 4 portioner). Häromdagen skrev jag att jag sällan brukar använda köttsubstitut, och det gör jag inte heller, med undantag från sojakött. Det händer lite titt som tätt. Sojakött i olika former är en tacksam produkt att arbeta med, eftersom det i sig har en väldigt neutral smak, och som lätt suger åt sig andra smaker. Och konsistensen är rätt 'köttlik', vilket min köttätande mamma påpekade då hon idag blev bjuden på Soja Stroganoff. Det finns en hel del olika märken på sojakött. Tidigare brukade jag ofta köpa det på lösvikt på Tant Grön utanför Uppsala, men eftersom jag har flyttat till andra sidan stan brukar jag sällan ha vägarna förbi där. Hursomhelst, jag kom över dessa sojastrimlor och gav mig i kast med en vegansk variant som greve Alexander Sergejevitj Stroganoff säkert skulle ha gillat, även om den är utan både biff, svamp och senap.





Sojastroganoff 4 portioner
125 g torkat sojakött
1 stor gul lök
rapsolja till stekning
3-4 msk tomatpuré
ev. någon tsk ketchup för sötmans skull
3,5 dl havregrädde
salt, svartpeppar

Förväll sojaköttet enligt förpackningen. Strimla det om du inte har använt färdiga strimlor. Hacka löken och stek den i rapsolja tills den blivit mjuk. Lägg sojaköttet i pannan och bryn det några minuter. Ha i tomatpuré och havregrädde och låt stroganoffen småputtra på låg värme i fem-tio minuter. Smaka av med salt och peppar. Servera med ris och gärna långsallad eller andra grönsaker.

*Den ryske greven Alexander Stroganoff levde på sjuttonhundratalet och maträtten Biff Stroganoff lär gå tillbaka till honom eller någon annan i den rika köpmanssläkten Stroganoff. Det finns flera historier kring uppkomsten av denna maträtt och jag vet inte vilken som innehåller mest sanning. Enligt en historia lär han ha blivit tandlös på äldre dar och hans betjänt var tvungen att skära köttet i små strimlor medan en annan historia berättar om en av hans kockar som lär ha tillagat denna rätt under en resa i Sibirien där han bara hade fruset kött att tillgå, och tvingats karva ur den frusna köttklumpen. Receptet på Biff Stroganoff återfanns iallafall första gången 1891 i fransmannen Auguste Escoffiers kokbok "L'Art Culinaire". Fransk senap lär ha varit ett måste, och huruvida rätten ska innehålla tomat eller inte är oklart.